och det gick bra. Jag och de mina överlevde, men det var väldigt jobbigt att se F så otroligt ledsen och nedbruten av sorg. Inte konstigt försås men han var trots allt så duktig. Och som ni ju förstod igår så fick tappre, underbara lilla L följa med och det var en lättnad för alla och envar. Vilket stöd och tröst de hade av varandra...svärmor, F och L (och visst till viss del jag också försås).

Vid 16 var L tvungen att åka tillbaka men det var hur man än vrider och vänder på det okej. För det viktigaste var ju att få hålla om honom, prata och bekräfta att vi är här och att han är älskad. Så igen ***, tack du gjorde en insats idag. Det tror jag visserligen du redan förstått men du kan få höra det igen.

Nu är fina lillebror D är och hjälper oss bara genom att finnas till och vara här!!! Det blev så tomt, tyst och tråkigt så fort L lämnat lägenheten. Inget av det liv och rörelse som ett barn ständigt inbringar. Men vi rör oss framåt, siktar på imorgon, i övermorgon och dagarna efter det. Livet kan nog bli bra igen =) ja just det som en liten parantes i det stora sammanhanget; jag klarade tentan....kan ni förstå det? Det kan inte jag, det verkar som om jag går på någon slags aoutopilot när det är jobbiga tider och plockar fram kunskaper och förmågor jag inte fattat att jag ägde och då tydligen kan få G på en tenta som jag i rimlighetens namn inte borde klarat! Men jag är tacksam, det är inte det. Och i dagar som dessa så väljer jag att tacka Gud...fast jag igår var så arg på honom att jag bara ville åkalla ve och fan efter honom! Så kan det vara att tro ibland. Kram på er alla!