Oj...ibland händer det mirakel. Vår familj kommer för en liten tid framöver vara fulltalig. Tills något annat händer, tills beslut fattas. Det trodde vi inte för en vecka sedan, vi vågade inte tro det i måndags och det är fortfarande svårt att tro det idag. Vi väntar fortfarande på smällen, men den verkar utebli, trots att alla är informerade. Kanske orkar någon inte kriga mer... Det känns bra, men så oändligt sorgligt. Sorgligt därför att ingenting av det här hade behövt hända egentligen. Nu kan vi bara försöka rädda spillrorna efter krigets förödelse och ge av all den kärlek som finns lagrad inuti oss. Han ska aldrig någonsin behöva tvivla på att vi älskar honom, han vet att detta inte har skett utan kamp. Men ibland är den största beviset på kärlek att släppa taget, och det är den största uppoffringen man kan göra för någon annan. I alla fall i den situationen som vi befinner oss i nu.

Jag vet att jag talar i gåtor men de flesta av er vet vad det gäller ändå.

Kram!