fick lilla Bobo somna in och möta Arne på en bättre plats än denna.   

Det var hemskt och det hjälpte inte ett dugg (just då) att tänka på att var det bästa för honom. Det gjorde lika ont för det. Men allra värst var det att se F och svärmor. Det var mycket från Arnes bortgång som kom ikapp nu, och mina tankar vandrade till vår älskade Ramses... Det känns fullkomligt omöjligt att den dagen kommer komma som vi måste gå igenom samma sak med honom, och då kommer smärtan inte finna några gränser. Sorg, sjukdom och elände... består livet av mer än så? Det känns inte som det just nu faktiskt.

Kram