Nä inte bokstavligt men alltså herregud! Jag kan allvarligt talat inte sluta skratta, samtidigt så orkar jag inte ens göra det för nu är läget ÅTERIGEN förändrat och förutsättningarna helt åt helvete..igen! Hur bär människan sig åt för att på bästa sätt stula till det för sig hela tiden. Jag önskar jag kunde berätta allt för er...ni skulle inte tro era öron!!! Och det är så förbannat komiskt att h*n söker stöd och tröst hos den personen som h*n dedikerat sitt liv för att sätta dit! Ja ni hör ju hur sjukt det är. Och det är samma visa VARJE gång personen hamnar i kris (vilket är ungefär varannan vecka, minst!), Jag menar ge för guds skull upp nån gång! Påstå inte att allt är bra och att du mår toppen när det är precis tvärtom. Det skapar ju för tusan bara mer kaos än om du skulle erkänna att du har en så rörig livssituation att det går ut över alla i din närhet, stora som små personer. OMG jag blir så trött!!!