Det känns fortfarane bra, eller okej är väl mer riktigt för bra? Nja... Men jag är väldigt trött, det kanske inte är konstigt alls iofs. Det har inte blivit mycket ordentlig sömn under veckan. F är iväg med Ra till svärmor för att prata och ventilera med varandra, det är klart att de praktiska arrangemangen som kommer nu kommer att bli tunga att ta tag i. Först och främst kommer ju begravningen, sen försäljningen av huset. Men ah, det ordnar sig.

Jag funderar lite på vad jag vill med dagen... och har inte kommit fram till något. Jag vet verkligen inte. Jag känner inte av någon direkt rastlöshet eller omedelbar önskan att prata med någon så jag avvaktar. Jag vet att jag är välkommen överallt, hos mamma, pappa, lillebror D och J, Stina och gänget osv. Men samtidgt orkar jag inte riktigt ta mig för någonting. Och jag känner såhär: Det är ingen panik! För vill jag göra något så kommer jag göra det, men då tar jag det då. Det är lika med skolan, det är klart att det finns att göra...läsning och titta på onsdagens föreläsning osv. Men jag ligger liksom inte efter så jag kan faktiskt vänta nån mer dag innan jag måste ta tag i det. Fick förresten VG även på den tredje och sista delkursen i Svenska C, jätteroligt såklart men det känns så fruktansvärt trivialt i alla sammanhang så det har jag inte ens refkleterat över. Antar att de andra uppgifterna och tentadelarna vägde upp Ranelid!

Mja jag har inget mer att säga nu, det mesta ligger på is. Skönt dock att veta att vi har stöd från ALLA nära och väldigt många mer utomstående angående en konflikt. De personerna har vi nog misstänkt stått på vår sida men nu har de trätt fram mer öppet och med många spindlar i nätet går det att åstakomma mycket tråd...

Kram