somnade fina svärfar Arne Frimodig lugnt och fridfullt in. Jag höll honom i handen och strök honom försiktigt över kinden när han drog sitt sista andetag och viskade ett stilla Vi älskar dig i hans öra. Han lämnade jordelivet med kort på L vid sin sida och i trygg vetskap om att allt är som det skall, även om så inte är fallet.

Jag var ensam där. Alla var fullkomligt slutkörda efter den jobbiga natten och jag erbjöd att vara kvar så de fick åka hem och vila ett par timmar. Jag är glad över det, kanske orkade han inte släppa taget inför ögonen på sin älskade Laila och sina söner (Arne har alltid räknat även R och R som sina i stor utsträckning).  Efteråt var det tomt och stilla. När jag samlat mig ringdes alla in och kom. Mamma var först på plats, och jag är så glad över det. Avskedet var fint och värdigt, gråt blandades med mjuka leénden vid tankar på minnen både egna och gemensamma av Arne.

Så nu är vi hemma och bearbetar var och en på sitt sätt. Jag kände att jag ville skriva ner det och nu känner jag bara en enorm lättnad för hans skull. Allt annat kommer säkert ordna sig någon gång... kanske...förhoppningsvis. Men att Arne fick en bra övergång var viktigast för oss nu. Andas in, andas ut...så ja.

Många kramar till Er

Svärfar är inne  på sina sista dagar, antagligen timmar. Första passet igår var vi hos honom från tidigt på förmiddagen till lunch ungefär. Det var en ganska fin stund då både F och hans två äldre halvbröder i lugn och ro fick sitta vid hans säng. Sen började F:s telefon ringa och det bokades ett viktigt möte som kan avgöra mycket. Kan inte skriva mer om det här. Får se om jag orkar skriva ett lösenordsskyddat inlägg om det senare. Det äger rum kl 10.30 så snälla håll tummarna för att nån kan vara resonlig.

Eftermiddagen gick och nerverna var på helspänn. Runt 17.00 ringer svärmor och meddelar att hon åker med andra släktingar tillbaka till A för läget är försämrat. Vi åker dit. Väl där bryter F mer eller mindre ihop och även lite annat händer under de timmarna. I vanlig ordning inget bra. Efter ett tag orkar inte F vara kvar utan får skjuts av mamma hem men jag stannade kvar tillsammans med de andra till kl 21. Då var läget dåligt men stabilt. Klockan 00.00 ringer telefonen och sömnen var så lätt att det bara krävdes en signal så var man klarvaken och redo.Det var svärmor som meddelade att hon och F:s bror Ra var påväg in...det var tal om långa andningsuppehåll och han var orolig. Hon tyckte doc vi kunde avvakta en stund. 01.52 ringer Ra och ber oss komma. Vi slänger på oss kläderna och sticker direkt. Sen vakade vi hos A fram till kl 05.30 då F nästan somnat på golvet, vi bestämde oss för att åka hem så F fick vila några timmar innan mötet. Det blev inte någon sömn att tala om, mer någon form av lätt dvala. Men det var skönt att blunda. Svärmor ringde vid nu vid 9 och berättade att hon bara hunnit hem och sovit en timme innan de ringde igen. Läget är sämre, andningsuppehållen är ännu längre. Det går aldrig att säga hur lång tid en bortgång tar, men jag tror inte att svärfar upplever morgondagen om man säger så.

Så vi är trötta och ser förjävliga ut (vem bryr sig) och snart skjutsar jag F till mötet och själv åker jag och möter upp pappa som ska följa med upp till A en liten stund. Sen vet jag inget mer. Från ungefär kl 12.00 idag är framtiden oviss om flera saker. Det är hemskt och gör ont.